Johan Öberg, Politik

Folkhemslängtan av gråsossar och jag friskar upp era minnen….

18 augusti, 2014 1

Valtemperaturen stiger och det saltas och peppras från samtliga partier i sin iver att vinna väljarnas gunst. Socialdemokraterna förfäras nu över Reinfeldts senaste uttalande. Jag syftar på regeringsfrågan. Det ska tydligen ha funnits en överenskommelse om att Reinfeldt ska släppa fram (lägga ned sina röster i riksdagen) en rödgrön regering om de blir större än Alliansen. 3311146_2048_1152 Han påstås nu vackla i frågan med hänvisning till att det inte finns något rödgrönt regeringsalternativ. ”-Det är bara när opinionsmätningar presenteras som det finns ett rödgrönt samarbete, annars existerar det inte”, förklarade Reinfeldt. I den saken kan jag ju tycka han har rätt, för den som frågar Stefan Löfvén hur han tänkt sig bilda regering, med vilka partier och vilket politiskt innehåll ger han inget svar. Hur ska han ha det herr Löfvén? Det är ju lätt att kritisera Reinfeldt för att istället se på sin egen situation och faktiskt presentera ett regeringsalternativ innan valet med substans, som väljarna har att ta ställning till!

Vidare tycker jag mig se inom den socialdemokratiska sidan en längtan till att lämna den politik som förts de senaste 8 åren till förmån för den ”gamla hederliga” (S)-politiken vi vuxit upp i under merparten av min livstid. Jag föddes i augusti 1963 och då var ju folkhemsbygget på väg upp i zenit. Vi hade en stark stat som såg till att vi hade det bra. Skatter togs in från allt och alla och omformades till bidrag till allt och alla.

Låt mig bara rekapitulera hur det faktiskt var på den tiden och jag har fått låna en väns text från Facebook, Magnus Bredelius. Tack Magnus!
—————
Sverige, en stat som på 70-talet gjorde affärer med NordKorea. En stat som gärna beskattade författare med över 100%. En stat som hade ett stort behov av att göra vinster. En stat där Dallas och ABBA var upprörande inslag i en behå-lös verklighet. En stat där Sovjetunionens och Kinas förtryck av sina medborgare hyllades av mången vänsterskribent, och där Lars Ohly så småningom fällde en tår då Berlinmuren föll.

Det påminner också om en stat där hela industrier försvann i höga skatters kölvatten – från tekoindustri till varvsindustrin. Det påminner om en stat som banade väg för de miljardärer som rätt förstod att utnyttja fjärran länders arbetskraft – från Kamprad till HM-Persson.

De påminner mig också om en stat där gamla stadsdelar revs till förmån för enorma betongkolosser, där arbetarna skulle bo på lagstadgat avstånd från Systembolag, Försäkringskassa och Domus. Över Hisingen byggdes en sedermera oanvänd autostrada till Volvo från betonglådorna i Bergsjön. Det påminner mig om en stat där den som ville förvalta sitt eget arbete var en paria. Det påminner mig om en stat där man inte kunde köpa huvudvärkstabletter när man ville, och det största valet man kunde göra var det mellan TV1 och TV2.

Många i dagens Sverige tycker att det att människor själva idag kan välja lite mer, är något av det värsta som skett sedan 1880-talets hungersnöd. Men alla institutioner finns kvar. Det enda som skett är att den som så önskar, kan forma sitt liv som hon vill ha det. Stalin, Mao och Fidel Castro hade avskytt det. Kvalitetsbetyg nog åt mig.
———

Bra skrivet Magnus och att en rödgrön regering skulle få chansen att vrida Sveriges klocka bakåt, när vi istället borde blicka framåt är inte det Sverige jag vill se mina barn växa upp i. Jag vill ha ett samhälle byggt på individens förmåga att forma sitt liv efter sina förutsättningar, mål och visioner. Jag vill ha ett samhälle där företag tillåts göra vinst och att entrepenörer ses som samhällsbärare och inte samhällstärande. Jag vill inte ha ett samhälle där valfriheten stryps och där likformigheten anses vara det bästa. Jag vill inte ha en återgång till tider då staten är problemlösaren och samhällsbäraren samt där bidragslinjen är viktigare än arbetslinjen.

Med doft av framtidstro //Öberg

Det finns 1 kommentar

  • Klas-Åke Persson skriver:

    I dagens Sverige är det staten som har tagit på sig att vara problemlösare och samhällsbärare.
    För att, som man säger, komma tillrätta med arbetslösheten har man infört bidragslinjen.
    Staten inkasserar i skede ett, 99 miljarder kronor detta år i form av skatter och avgifter, i skede två
    fördelar man dessa medel i form av ett bidrag som avräknas på kommunalskatt som förmånstagarna betalar.
    Hellre bidrag än lön ger en populär regering.